It is what it is
Igår efter att jag dragit hem från monica åkte jag tillbaka till ludvigsborg för att bli upphämtad av farmor, vi åkte hem och jag kollade mitt konto, besvikelsen gjorde så otroligt ont fast att jag faktist var berädd på det, men på kontot fanns bara 37,50 och 100 kr hade på nått konstigt vänster försvunnit. Inte en krona syntes till från soc jävlarna och dom tycks nog njuta av att förstöra mitt liv ännu mer. En otrolig tyngd sattes i mitt hjärta och jag kunde inte längre le.
Jag tycker synd om min farmor som måste leva med mina otroliga humörssvängningar, att ena sekunden kan jag vara jätte glad och trevlig och andra kan jag inte ens yttra ett ord och svarar otroligt elakt till henne, det gör ont i mitt hjärta varje gång jag gör så mot henne, hon som bara vill ställa upp och hjälpa mig genom allt. Men smärtan jag har i bröstet varje gång det händer gör så otroligt mycket ondare än smärtan jag får när jag sårar hennes känslor.
Jag önskade att jag hade bätte talförmåga när det gäller större saker, jag ber alltid om förlåtelse, även för de minsta lilla jag gör om de så bara skulle vara att om jag skulle röra vid någon utan mening, men när jag mår dåligt och gör människor jag älskar illa p.g.a hur jag mår kan jag inte längre utala mig, jag kan inte be om ursäkt och jag kan inte förklara mig för det gör för ont, jag vill inte att människor ska se att jag mår så dåligt, jag vill att dom ska se en bild av mig där jag är så jävla stark och klarar allting själv. tyvärr är jag inte mer en mänsklig.
Och dagen tar inte slut där.
Farmor och jag begav oss till hörby marknad där allt var frid och och solen sken, men plötsligt skulle skenet bedra sig för vem står inte bakom mig när jag vänder mig om? Jo min mor, eller ialla fall hon som skulle kalla sig min mor, hon var lika vacker som alltid annars men det enda jag kunde få ur mig var " fy fan va äcklig hon är" jag förklarade för farmor och hon tog mig där ifrån, de fulaste av allt var att hon inte ens kunde hälsa på mig, hälsa på sin egen dotter efter 8 månader.
Mina ben började skaka och jag fick svårare att gå och när jag trodde att faran var över så från ingen stans hoppar min mors bästa vänninas mor fram och skulle tvunget prata med mig, jag vände mig om och såg att min mor tittade på mig utan att rynka en fena. Tillslut blev det förmycket och vi begav oss hemåt.
There are bad days and som days are good.
Jag tycker synd om min farmor som måste leva med mina otroliga humörssvängningar, att ena sekunden kan jag vara jätte glad och trevlig och andra kan jag inte ens yttra ett ord och svarar otroligt elakt till henne, det gör ont i mitt hjärta varje gång jag gör så mot henne, hon som bara vill ställa upp och hjälpa mig genom allt. Men smärtan jag har i bröstet varje gång det händer gör så otroligt mycket ondare än smärtan jag får när jag sårar hennes känslor.
Jag önskade att jag hade bätte talförmåga när det gäller större saker, jag ber alltid om förlåtelse, även för de minsta lilla jag gör om de så bara skulle vara att om jag skulle röra vid någon utan mening, men när jag mår dåligt och gör människor jag älskar illa p.g.a hur jag mår kan jag inte längre utala mig, jag kan inte be om ursäkt och jag kan inte förklara mig för det gör för ont, jag vill inte att människor ska se att jag mår så dåligt, jag vill att dom ska se en bild av mig där jag är så jävla stark och klarar allting själv. tyvärr är jag inte mer en mänsklig.
Och dagen tar inte slut där.
Farmor och jag begav oss till hörby marknad där allt var frid och och solen sken, men plötsligt skulle skenet bedra sig för vem står inte bakom mig när jag vänder mig om? Jo min mor, eller ialla fall hon som skulle kalla sig min mor, hon var lika vacker som alltid annars men det enda jag kunde få ur mig var " fy fan va äcklig hon är" jag förklarade för farmor och hon tog mig där ifrån, de fulaste av allt var att hon inte ens kunde hälsa på mig, hälsa på sin egen dotter efter 8 månader.
Mina ben började skaka och jag fick svårare att gå och när jag trodde att faran var över så från ingen stans hoppar min mors bästa vänninas mor fram och skulle tvunget prata med mig, jag vände mig om och såg att min mor tittade på mig utan att rynka en fena. Tillslut blev det förmycket och vi begav oss hemåt.
There are bad days and som days are good.
Kommentarer
Trackback
